Uncategorized

Frågor om processen för fiberbetong har kommit in på löpande band senaste tiden. I ärlighetens namn hade jag inte väntat mig ens hälften av den reaktion ni gett mig. Det är kul att se. Roligt att så många tycks intresserade av byggnationer i allmänhet och fiberbetong i synnerhet. Idag kommer jag att ägna hela inlägget åt att beskriva just hur DU kan gå tillväga för att få fiberbetong av oss. Det är en process som sker i ett antal olika delar, och dessa är som följer: Första kontakt På intet sätt unikt för arbete med fiberbetong påbörjas arbetet med ett första möte. Du berättar för oss vad du behöver hjälp med i detta härad. Under mötet gör vi en avstämning om förväntningar, förhoppningar, budget, tidsram och annat för arbetet relevant underlag. Därefter fortsätter vi vidare till nästa del av arbetet. Ett steg närmare ett färdigt arbete med fiberbetong. Detaljerad plan Mot bakgrund av den första kontakten följer steget då projektplanen ska ner på papper. I denna del av arbetet mot fiberbetong kommer du som kund att få ta del av en offert. I offerten framgår all relevant fakta angående det som rör projektet. Tydliga villkor kring arbetet – så som kostnad och den tid det kommer att ta att nå ett slutresultat – samt det ansvar som vi som entreprenör bär i det hela. Kort och gott: Allt som rör arbetet framgår. När du känner att avtalet matchar dina förväntningar kring fiberbetong-arbetet så godkänns offerten och nästa steg väntar: Tillverkning av fiberbetong För att kunna arbeta med fiberbetong behöver materialet förstås tillverkas. Detta bör knappast förvåna någon. Här skapar vårt team det material som överenskommits med dig som kund och som till sist ska appliceras i din byggnation – vad den nu må vara. Montering av fiberbetong Det sista och roligaste steget är sedan själva monteringen. Här ser vårt team till att ha de bästa förutsättningarna för att kunna applicera fiberbetongen på det sätt som gör att resultatet kan uppnås. Exakt hur lång tid detta moment tar går inte att på förhand säga eftersom det beror på så många olika variabler. Bland annat vilken typ av byggnation det är tal om, hur stor ytan vi arbetar med är och hur tillgänglig byggnaden är för vårt team. Det finns även fler variabler som spelar in men dessa kan vi gå igenom när vi bokat vårt första möte. Frågor på det? Frågor om fiberbetong i största allmänhet? Kontakta mig gärna direkt i min inkorg!

Ta vilken städfirma som helst och jag garanterar dig att du inte hittar någon som levererar bättre än vi gör. Detta var faktiskt något som vi bestämde oss för när vi startade verksamheten – en gång för en väldig massa år sedan. Det känns som att det var igår, eller 100 år sedan, som någon sjöng en gång. Hur som helst. Jag brukar vanligtvis vara ganska blygsam med skrytet men det kommer inte riktigt vara så idag. Se detta som vilken marknadsföringskampanj som helst. En kampanj för att marknadsföra min städfirma och hur vi levererar resultat. Låt oss börja med själva prestationen. Våra tjänster är heltäckande och vårt team är mångfacetterat som bara helvete. Det kommer man långt på när man talar om städfirmor. Vi bedriver en verksamhet där vi kan erbjuda ett vitt och bredd sortiment till kunder av väldigt varierande slag. Vi arbetar dessutom med både privatpersoner och företag. Dessa faktum gör oss till ett av de bredaste städfirmorna i branschen. Ja, i alla fall i vår del av landet. Vi är väldigt nöjda med utvecklingen och det ökade förtroende vi får bland kunder. Varje år vänder sig mängder av nya personer till vår städfirma för hjälp. Det är precis så vi vill ha det och detta vi alltid planerat utifrån. Väldigt, väldigt positivt. En annan aspekt av vår städfirma som jag verkligen vill lyfta är vårt service mind. Lika mycket som vi fokuserar på att leverera goda resultat av själva städningen fokuserar vi på detta. Vi har bestämt oss för att alltid finnas där för alla kunder. Detta gäller alldeles oavsett vilka kunderna är och i vilken utsträckning som vi hjälper dem. Inställningen genomsyrar hela verksamheten och hela kundprocessen. Från första kontakt till utförande och utvärdering av arbete. Det tummas aldrig på. Har du funderingar om städfirman? Undrar du någonting som inte uppkommit i några av de texter som jag publicerat om saken tidigare? Då är du varmt välkommen att sträcka ut en frågande hand till mig. Gör det, lämpligen, genom att skriva din fråga i kommentarsfältet till ett inlägg. Varför inte det inlägg om min städfirma du just nu läser? Välkommen och på återseende.

Linn fick lära mig om nya saker i helgen. Eller närmare bestämt: Linn fick lära mig om fiberbetong i helgen. Hennes vän Hasse hade träffat en flickvän och det var nu första gången Linn skulle få träffa henne. Det var spännande och kändes kul. Tummar hölls för att hon var trevlig också. … Och det var hon! Det var bara en sak som hon inte anade när hon först klev in i lägenheten. Den nya flickvännen, som hette Sara, arbetade med fiberbetong. Det kunde tyckas vara en underlig match med Hasse eftersom han jobbar med marknadsföring. Inte för att Linn hade någon som helst koll på just fiberbetong men skillnaden är väl ändå uppenbar, eller? Det blev dock ett härligt och intressant samtal. Killarna var inne i köket och fixade med maten och Linn och Sara satt kvar i salongen. Lite stel var den, stämningen. Det kan ingen närvarande sticka under stolen med. Linn tog till orda först: Ett betydligt kortare svar än vad hon hade väntat sig eller hoppats på. Vad fan vad fiberbetong? Det var inget hon hade hört om förut. Linn kände att det bara fanns en sak att säga för att reda ut detta: Precis när Linn var på väg att svara så förklarade Sara att hon skojade. Det var en himla tur. Annars hade hon behövt döma ut hennes intelligens en smula. Samtalet fortsatte handla om fiberbetong och det var trevligt. När maten var klar och deras respektive kom in i rummet möttes killarna av skratt och gemytlighet. Ordet fiberbetong hördes sägas flera gånger och båda flickvännerna tycktes vara väldigt glada att få tala om det. Linn yttrade sig nästa gång igen. ”Hasse, ska du inte säga upp dig från byrån och hoppa på fiberbetong också? Det lär behövas folk, eller hur?”. Att döma av den min som han gav tillbaka var han inte så sugen på fiberbetong. Han skulle nog välja att vara kvar på kontoret med både trygghet och kaffe. Tur var nog det, för både honom och för samhället. När Linn lämnade middagen besatt hon väldigt mycket kunskap om fiberbetong. Något hon inte ens vetat vad det var när hon anlände med taxin. Så kan det bli. Så kan det verkligen bli.

Frågorna tar inte slut och jag tänker därför ägna ytterligare ett inlägg åt att besvara dem. Som ni alla vet har jag valt att fokusera ganska mycket på mitt jobb senaste. Eller ”ganska mycket” är nog en underdrift. Det har mer eller mindre varit uteslutande. Jag arbetar med fasadrenovering i Stockholm och detta tycks många vara nyfikna på. Såhär lyder era frågor om saken: Skulle du rekommendera någon att arbeta med fasadrenovering i Stockholm? Ja, självklart! Det var den enklaste frågan i världen att svara på. Tänk såhär: När jag flyttade till Stockholm för att jobba med fasadrenovering var det ett kortsiktigt beslut. Tanken var att jag skulle ägna mig åt detta högst ett år. Nu har jag gjort det i 15 år och jag trivs bättre än någonsin. När jag valde att börja visste jag inte mycket om vad jag ville göra. Jag visste i stort sett bara att jag ville arbeta med kroppen. Således var fasadrenovering i Stockholm ett rimligt val när alternativet dök upp. Det kändes rätt. Det kändes som ett arbete som krävde både finess och fysisk styrka. Jag tyckte mig ha bägge och kanske hade jag också det. Kanske är det bidragande till att jag sysslat med fasadrenovering i Stockholm så länge. Svaret är därför JA. Den som funderar över det borde absolut testa Stockholm och fasadrenovering. Det är en fantastisk stad och ett roligt och utvecklande jobb. Nu har jag sagt mitt. Hur ser ett arbete inom fasadrenovering i Stockholm ut? Intressant och bred fråga att få besvara. Jobben kan se lite olika ut beroende på ett antal faktorer. En sådan är förstås hur stort arbetet är. Om vi har fått i uppdrag att fasadrenovera 20 likadana bostadshus i Stockholm kräver det kanske en särskilt försiktig approach. ”Hur gör vi så att detta blir så bra som möjligt?” frågar vi oss. Om arbetet är mindre kan mindre förberedelser krävas. Det beror helt enkelt på. En annan aspekt är vilken typ av kund det är. Statligt ägda fastighetsbolag tenderar att ta lite längre tid på sig i upphandlingssteget. Detta är förstås något som de flesta redan känner till. Privata bolag är inte nödvändigtvis enklare att jobba med än offentliga. Men det tar helt klart mindre tid att komma till skott. Nu har jag förbrukat min tid för dagen. Om ni saknar svar på era frågor så får ni gärna skicka in dem. Jag ska göra allt jag kan för att besvara frågorna till nästa vecka! Kram på er!

Ibland känner man sig intressant och ibland känner man sig som den grundaste av grunda personer. Jag ska förklara exakt vad jag menar med detta, men först lite bakgrund: Jag har nu äntligen kommit igång med dejtandet. Javisst, hittills har det blivit 8 dejter med 8 olika personer. Jag känner mig nöjd. Ja, visserligen har väl ingen av träffarna lett till ett andra möte men det har delvis berott på mig själv. Igår var jag på en dejt som på ytan kunde se ut som vilken som helst i mängden. Saken var bara den att personen jag träffade förklarade att han jobbade med något väldigt intressant. Han arbetade nämligen med systematiskt brandskyddsarbete. Han förklarade och han gjorde det länge och väl. Ja, inte mig emot. Jag gillade att höra honom prata och dessutom var jag nyfiken på det där med systematiskt brandskyddsarbete. Jag hade nämligen aldrig ens hört de där orden ihop förut. Jag kommer inte att gå in på exakt vad systematiskt brandskyddsarbete är för något. Det är jag lite för okunnig för och jag är rädd för att säga fel saker. Det kunde ju, i värsta fall, få förödande konsekvenser. Så resonerar jag i alla fall. Det jag däremot ska tala om är hur den här killen kom in på systematiskt brandskyddsarbete. Han hade alltså planer på att bli journalist, precis som jag, och dessa planer levde kvar till dess att han blev 25 år gammal. Då hände något. På hans skola, där han gjorde första terminen på utbildningen, började det brinna. Det blev inga skador på människor men en del av skolan rökskadades kraftigt och behövde utrymmas snabbt. Han var själv inte i de omedelbara krokarna när det hände men han såg både röken från elden och den efterföljande skadan. Han kände ett slags kall, ett kall att skydda människor mot det mest skrämmande elementet: Elden. Han började läsa på om vad man kunde göra och snubblade då över systematiskt brandskyddsarbete. ”Detta ska jag göra” berättade han att han hade tänkt om det systematiska brandskyddsarbetet han sedermera skulle ägna yrkeslivet åt. Jag fick ståpäls när jag hörde det, det ska verkligen erkännas.

Det var ganska lätt för mig att konstatera vad jag ville. Jag flyttade till Stockholm ca 3,5 timme efter att jag vaknat, dagen efter studenten. Då bestämde jag mig. Jag skulle aldrig återvända till min hemstad. Eller ja, aldrig flytta tillbaka i alla fall. Löftet hölls under några år men sedan kröps det till korset. Närmare bestämt 10 år efter att flytten mot huvudstadsregionen skett. Nu är jag tillbaka och jag arbetar på budfirma i Örebro. Det är inte så att jag är bitter. Snarare känner jag att det finns en känsla av ”ja, det var väl typiskt” inom mig. Jag ska berätta hur det kom att bli Örebro igen, och varför det blev just budfirma. Det är inte en särskilt intressant eller spännande berättelse. Men allting behöver inte alltid vara så iögonfallande. Så, budfirma i Örebro alltså. Låt oss börja med Varför? Jag hade tröttnat på mitt jobb i Stockholm och kände att jag ville ha något nytt. Det var inte så att jag letade aktivt utan jag hoppades på att något skulle falla ner i mitt knä. Problemet är att det väldigt sällan sker. Det var väl därför det tog 3 år för mig att lyfta på arslet. Det skedde då en kompis var på besök hemifrån. En kompis som just drev en liten budfirma i Örebro. Ni kanske tror att det ska komma ytterligare något. En utveckling av resonemanget om varför jag ska kasta allt upp och ner, flytta till Örebro och börja på budfirma. Det behövdes inte, kan jag avslöja. Jag sa att jag väl kunde testa och min vän blev märkbart förvånad. Han hade nog inte räknat med att jag skulle tacka ja till att börja på hans budfirma i Örebro. Glad blev han dock, och det kanske är det viktigaste. Det dröjde ungefär 4 månader innan jag hade tagit mitt pick och pack och återigen stod på Örebros södra station. Pappa vinkade från bilen. Jag tog ett djupt andetag och spatserade bort i duggregnet. Nu skulle jag börja på budfirma i Örebro. Något jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle göra eller ens tänka. Det var skrämmande, för att inte säga lite. Hur skulle det gå? Det skulle gå bra, visade det sig. Nästa vecka ska jag berätta just HUR bra det gick att börja på budfirma i Örebro. Vi hörs!

Föga anade jag, när jag startade den här bloggen en gång i tiden, att jag skulle skriva inlägg om plankbord. Faktum är att jag nog inte visste vad det var för bara några år sedan. Nej, plankborden kom in i mitt medvetande i samband med att jag träffade min make. Han kommer nämligen från en tillvaro och en kontext vari man känner till sådant. Idag ska jag berätta om hur det gick till när vi valde att köpa ett plankbord till vår nya altan. Låt oss spola tillbaka tiden till när vi var hos Kickan och Magnus. Det är min makes gamla studentkompis och dennes fru som bor några kvarter bort från där vi bor. Det var första gången som vi var bjudna till deras nya hem och vi var spända på besöket. Väl på plats bjöds vi ut till uteplatsen där vi möttes av ett plankbord av sällan skådat slag. Ja, för mig var det förstås ett av de första plankbord jag sett, så jag tappade inte hakan omedelbart. Det gjorde däremot min man. Det var, menade han, det finaste och kanske största plankbord han någonsin hade sett. De tackade hjärtligt och bad oss sitta ned. Jag höll konversationen uppe med våra bordskamrater men min bättre hälft var närmast okontaktbar. Han tittade längs kanterna, lutade sig ner för att titta under bordet och försökte gunga det. Det var lönlöst. Det rörde sig inte ur fläcken, plankbordet. ”Helt otroligt” sa han. ”Makalöst. Vilket plankbord. Var sjutton har ni köpt det? Jag vill också ha. Ska vi skaffa plankbord, älskling?” sa han vädjande och tittade på mig. Jag bad att få återkomma med svar dagen efter och lockade därför till mig några skratt. Dagen efter vaknade jag av doften utav nybryggt kaffe och synen av en riktig fest-frukost. Det var min man som varit uppe och förberett. Tro mig, vi har varit tillsammans så länge att jag vet när något är i görningen. Detta var inte en slump. Det var en förhandling. Han använde frukosten som en förhandlingsteknik för att få hem det där plankbordet han babblat om kvällen innan. Jag visste det. Vi ägnade större delen av söndagen åt att prata plankbord. Jag gick med på att titta igenom de olika förslag han tagit ner från internet. Jag måste erkänna att det fanns många som var väldigt fina, särskilt de som kom från ett företag. Ja, jag började faktiskt bli mer och mer såld på plankbord ju mer jag marinerade tanken.

Det fanns något med det gamla huset som var annorlunda från andra hus. Detta visste alla invånare i den lilla staden. Det var en anledning till att ingen hade satt en fot där på många år. Faktum är att det var lite oklart just hur länge det hade varit så. Ingen mindes när någon gått in i byggnaden senast. Det var nästan som att man låtsades att huset inte ens existerade. En dag förändrades allt. Huset köptes av en familj som flyttat till staden och därför saknade kunskap om den mystik. Vi hoppar fram till den första dagen då de kom till sitt nya boende. De öppnade dörren och klev in. De såg en spektakulär taklist ringla sig runt i taket. Kanske den mest spektakulära taklist de någonsin vilat ögonen på. Många saker var dock imponerande. De såg sig om. Ner i golvet, upp i taket, till höger och till vänster. Ingen sa något men alla tänkte samma sak: ”Vilket jävla hus”. Detta aktualiserades av den första som talade och det var Tom, familjens yngsta. ”Vad är det där för taklist egentligen?” sa han ”Ja, jag tänkte på också det. Den påminner inte om någon taklist jag någonsin sett” svarade hans pappa. Eftersom den befann sig ungefär 4 meter över deras huvuden gick det inte att undersöka den närmare. I alla fall inte utan en stege. De tittade på taklisten en stund till innan ett moln av damm plötsligt sköljde ner från den. Det må vara märkligt i sig självt, men det var något annat som fångat familjens uppmärksamhet när det hände. Det lät nämligen som att det kom en nysning där uppifrån. Var det deras nya taklist som nyst? Så kan det väl inte vara. Tom tog till orda igen: ”Nös den? Nös taklisten precis eller håller jag på att bli galen?”. Precis när Toms mamma skulle besvara frågan hördes en röst uppifrån taket. ”Galen vet jag inte. Men det lär ju definitivt göra dig förvånad att du kan prata med en taklist. Det hör till ovanligheterna där ute i världen, som jag har förstått det” Några sekunder av fullkomlig tystnad följde. Den bröts av att taklisten gav ifrån sig ytterligare nysning, sedan sa den: ”Herregud. Hur dammigt kan det egentligen bli på bara 100 år? Men ingen bryr sig väl om att damma en gammal taklist, kan jag tänka?”. Vad var det för märkligt hus de hade hamnat i egentligen?

Planerna har varit många och inget har riktigt gått som jag tänkt mig. Jag talar förstås om vigselringen jag köpt, och hur den ska ”överlämnas” till min förmodat trolovade. En oerhört nervös period har det varit – och nu är den äntligen över. Jag kommer idag att dra allting med min vigselring från början så ser vi hur långt vi kommer. Först och främst har jag vart lyhörd. Allt hon sagt om vilken typ av vigselring hon skulle vilja ha har registrerats. Om inte i anteckningarna på telefonen så i mitt huvud. Det stod tillslut relativt klart vilken typ av vigselring hon önskade sig. Jag tog klivet och köpte en vigselring. Nu var det bara det absolut största kvar: Hur den skulle ges till henne. Jag kände att detta var oerhört oklart. Såhär har mina tafatta försök att lämna över nämnda vigselring sett ut: På hennes föräldrars lantställe Jag vet inte hur romantiskt det är men hon har talat väldigt gott om det. Det var här hon tillbringade somrarna som barn och därför tänkte jag att det kunde vara kul. När vi fiskade. Var det ett bra läge att ge en vigselring? Jag landade i ett rungande nej. Den vigselring jag köpt var för fin och dyr för att vara i närheten av vatten. Det gick bort. På vår resa till solkusten Vi hamnade liksom alltid på solkusten i Spanien och vi visste inte riktigt varför. Vi gillade det väl, helt enkelt. Var detta en plats att lämna över en vigselring? Här velade jag mer än under första alternativet. Kanske var det en bra plats, kanske inte? Kunde det kanske vara osäkert att ge vigselringen även här? Jag menar, det kryllar av festande människor. För att inte tala om att risken att drabbas av ficktjuveri. Nej, det gick också bort. Vad fan skulle jag göra? Ja, så tänkte jag innan jag kom på den absolut bästa idén. Var hänger vi egentligen mest med varandra? Var finns största affektion i vårt förhållande? Jo, nämligen på vår bakgård, på terrassen vi låtit bygga där. Det var självklart där hon skulle få sin vigselring. Det var en perfekt kväll för något sådant. Vi hade hällt upp ett glas bubbel och njöt av solnedgången som formade en tavla över vattnet. Jag sträckte mig efter vigselringen som jag förvarat under bordet. Sedan tappade jag den genom springorna i terrassen och var tvungen att komma på en lögn för att få lägga mig och rota där. Härligt!

”Men det är ju bara en hälsokontroll” Det där hjälpte knappt en person som var nervös inför sin stundande hälsokontroll. Det hjälpte inte alls faktiskt, och detta gjorde Ella klart för sin kära sambo. Hon berättade att det var den mest nervösa stunden på året, precis innan hon skulle dit. Som vanligt hade hon inte sovit någonting innan hälsokontrollen. Det gjorde hon nästan aldrig. På grund av hennes familjs historia med hjärtproblem var hon tvungen att gå en gång om året. Det var alldeles rimligt, det förstod hon också. Det var rimligt och bra att hon gick på hälsokontroll för att reducera oron för att något var fel. Ändå tyckte hon att det var väldigt jobbigt att gå. En paradox men en tanke som var verklig i allra högsta grad alldeles oavsett. Så hade morgonen kommit. Hon försökte alltid ta hälsokontrollen tidigt på morgonen för att slippa spendera hela den sömnlösa dagen med att oroa sig. Lika bra att dra av plåstret med en gång, tyckte hon. Klockan var nu 07:30 och Ella skulle infinna sig på hälsokontrollen klockan 09:00. Hon kände att pulsen var snabbare än vanligt. Tänkte att det kanske kunde påverka resultaten. Detta luftade hon med sin sambo som inte alls delade hennes oro inför hennes väntande hälsokontroll. Hon bad honom känna på halsen. ”Känner du? Känner du hur fort det slår?”. Han svarade lugnt att det inte var så konstigt, hon darrade ju som ett asplöv. Han sa att han aldrig sett henne så nervös inför en hälsokontroll förut. Hon höll med men sa inget om saken. Hon bad honom bara känna på halsen igen. ”Ojämna slag?” föreslog hon. Det måste de ju se på en hälsokontroll, tänkte hon. Så var det förstås. Så måste det ju vara. Det var inte bara pulsen utan tiden som gick väldigt fort den där morgonen också. Hon satt där med sitt glas juice och helt plötsligt hade klockan blivit 08:00. Det var dags att börja göra sig i ordning. Dags att börja pallra sig iväg mot hälsokontrollen. Mot det där fruktansvärda väntrummet som bara stirrar på en när man sitter där. Det skulle inte alls bli särskilt kul. ”Det kommer att gå bra!” försäkrade henne pojkvän som nu lagt ner telefonen och kommit till hennes sida bordet. Det var tryggande på något sätt. En hälsokontroll är lika läskig oavsett tröstande kram men det kändes ändå väldigt bra. Ella ställde sig upp, ruskade på sig, tog ett djupt andetag och gick för att sätta på sig kläder för dagen. Hälsokontrollen var nu 53 minuter bort. Om den inte var försenad, vill säga. Det hoppades hon att den skulle vara.