Linn fick lära mig om nya saker i helgen. Eller närmare bestämt: Linn fick lära mig om fiberbetong i helgen. Hennes vän Hasse hade träffat en flickvän och det var nu första gången Linn skulle få träffa henne. Det var spännande och kändes kul. Tummar hölls för att hon var trevlig också. … Och det var hon! Det var bara en sak som hon inte anade när hon först klev in i lägenheten. Den nya flickvännen, som hette Sara, arbetade med fiberbetong. Det kunde tyckas vara en underlig match med Hasse eftersom han jobbar med marknadsföring. Inte för att Linn hade någon som helst koll på just fiberbetong men skillnaden är väl ändå uppenbar, eller? Det blev dock ett härligt och intressant samtal. Killarna var inne i köket och fixade med maten och Linn och Sara satt kvar i salongen. Lite stel var den, stämningen. Det kan ingen närvarande sticka under stolen med. Linn tog till orda först: Ett betydligt kortare svar än vad hon hade väntat sig eller hoppats på. Vad fan vad fiberbetong? Det var inget hon hade

Frågorna tar inte slut och jag tänker därför ägna ytterligare ett inlägg åt att besvara dem. Som ni alla vet har jag valt att fokusera ganska mycket på mitt jobb senaste. Eller ”ganska mycket” är nog en underdrift. Det har mer eller mindre varit uteslutande. Jag arbetar med fasadrenovering i Stockholm och detta tycks många vara nyfikna på. Såhär lyder era frågor om saken: Skulle du rekommendera någon att arbeta med fasadrenovering i Stockholm? Ja, självklart! Det var den enklaste frågan i världen att svara på. Tänk såhär: När jag flyttade till Stockholm för att jobba med fasadrenovering var det ett kortsiktigt beslut. Tanken var att jag skulle ägna mig åt detta högst ett år. Nu har jag gjort det i 15 år och jag trivs bättre än någonsin. När jag valde att börja visste jag inte mycket om vad jag ville göra. Jag visste i stort sett bara att jag ville arbeta med kroppen. Således var fasadrenovering i Stockholm ett rimligt val när alternativet dök upp. Det kändes rätt. Det kändes som ett arbete som krävde både finess och

Ibland känner man sig intressant och ibland känner man sig som den grundaste av grunda personer. Jag ska förklara exakt vad jag menar med detta, men först lite bakgrund: Jag har nu äntligen kommit igång med dejtandet. Javisst, hittills har det blivit 8 dejter med 8 olika personer. Jag känner mig nöjd. Ja, visserligen har väl ingen av träffarna lett till ett andra möte men det har delvis berott på mig själv. Igår var jag på en dejt som på ytan kunde se ut som vilken som helst i mängden. Saken var bara den att personen jag träffade förklarade att han jobbade med något väldigt intressant. Han arbetade nämligen med systematiskt brandskyddsarbete. Han förklarade och han gjorde det länge och väl. Ja, inte mig emot. Jag gillade att höra honom prata och dessutom var jag nyfiken på det där med systematiskt brandskyddsarbete. Jag hade nämligen aldrig ens hört de där orden ihop förut. Jag kommer inte att gå in på exakt vad systematiskt brandskyddsarbete är för något. Det är jag lite för okunnig för och jag är rädd för att

Det var ganska lätt för mig att konstatera vad jag ville. Jag flyttade till Stockholm ca 3,5 timme efter att jag vaknat, dagen efter studenten. Då bestämde jag mig. Jag skulle aldrig återvända till min hemstad. Eller ja, aldrig flytta tillbaka i alla fall. Löftet hölls under några år men sedan kröps det till korset. Närmare bestämt 10 år efter att flytten mot huvudstadsregionen skett. Nu är jag tillbaka och jag arbetar på budfirma i Örebro. Det är inte så att jag är bitter. Snarare känner jag att det finns en känsla av ”ja, det var väl typiskt” inom mig. Jag ska berätta hur det kom att bli Örebro igen, och varför det blev just budfirma. Det är inte en särskilt intressant eller spännande berättelse. Men allting behöver inte alltid vara så iögonfallande. Så, budfirma i Örebro alltså. Låt oss börja med Varför? Jag hade tröttnat på mitt jobb i Stockholm och kände att jag ville ha något nytt. Det var inte så att jag letade aktivt utan jag hoppades på att något skulle falla ner i mitt knä. Problemet

Föga anade jag, när jag startade den här bloggen en gång i tiden, att jag skulle skriva inlägg om plankbord. Faktum är att jag nog inte visste vad det var för bara några år sedan. Nej, plankborden kom in i mitt medvetande i samband med att jag träffade min make. Han kommer nämligen från en tillvaro och en kontext vari man känner till sådant. Idag ska jag berätta om hur det gick till när vi valde att köpa ett plankbord till vår nya altan. Låt oss spola tillbaka tiden till när vi var hos Kickan och Magnus. Det är min makes gamla studentkompis och dennes fru som bor några kvarter bort från där vi bor. Det var första gången som vi var bjudna till deras nya hem och vi var spända på besöket. Väl på plats bjöds vi ut till uteplatsen där vi möttes av ett plankbord av sällan skådat slag. Ja, för mig var det förstås ett av de första plankbord jag sett, så jag tappade inte hakan omedelbart. Det gjorde däremot min man. Det var, menade han, det

Det fanns något med det gamla huset som var annorlunda från andra hus. Detta visste alla invånare i den lilla staden. Det var en anledning till att ingen hade satt en fot där på många år. Faktum är att det var lite oklart just hur länge det hade varit så. Ingen mindes när någon gått in i byggnaden senast. Det var nästan som att man låtsades att huset inte ens existerade. En dag förändrades allt. Huset köptes av en familj som flyttat till staden och därför saknade kunskap om den mystik. Vi hoppar fram till den första dagen då de kom till sitt nya boende. De öppnade dörren och klev in. De såg en spektakulär taklist ringla sig runt i taket. Kanske den mest spektakulära taklist de någonsin vilat ögonen på. Många saker var dock imponerande. De såg sig om. Ner i golvet, upp i taket, till höger och till vänster. Ingen sa något men alla tänkte samma sak: ”Vilket jävla hus”. Detta aktualiserades av den första som talade och det var Tom, familjens yngsta. ”Vad är det där för