Föga anade jag, när jag startade den här bloggen en gång i tiden, att jag skulle skriva inlägg om plankbord. Faktum är att jag nog inte visste vad det var för bara några år sedan. Nej, plankborden kom in i mitt medvetande i samband med att jag träffade min make. Han kommer nämligen från en tillvaro och en kontext vari man känner till sådant. Idag ska jag berätta om hur det gick till när vi valde att köpa ett plankbord till vår nya altan. Låt oss spola tillbaka tiden till när vi var hos Kickan och Magnus. Det är min makes gamla studentkompis och dennes fru som bor några kvarter bort från där vi bor. Det var första gången som vi var bjudna till deras nya hem och vi var spända på besöket. Väl på plats bjöds vi ut till uteplatsen där vi möttes av ett plankbord av sällan skådat slag. Ja, för mig var det förstås ett av de första plankbord jag sett, så jag tappade inte hakan omedelbart. Det gjorde däremot min man. Det var, menade han, det

Det fanns något med det gamla huset som var annorlunda från andra hus. Detta visste alla invånare i den lilla staden. Det var en anledning till att ingen hade satt en fot där på många år. Faktum är att det var lite oklart just hur länge det hade varit så. Ingen mindes när någon gått in i byggnaden senast. Det var nästan som att man låtsades att huset inte ens existerade. En dag förändrades allt. Huset köptes av en familj som flyttat till staden och därför saknade kunskap om den mystik. Vi hoppar fram till den första dagen då de kom till sitt nya boende. De öppnade dörren och klev in. De såg en spektakulär taklist ringla sig runt i taket. Kanske den mest spektakulära taklist de någonsin vilat ögonen på. Många saker var dock imponerande. De såg sig om. Ner i golvet, upp i taket, till höger och till vänster. Ingen sa något men alla tänkte samma sak: ”Vilket jävla hus”. Detta aktualiserades av den första som talade och det var Tom, familjens yngsta. ”Vad är det där för

Planerna har varit många och inget har riktigt gått som jag tänkt mig. Jag talar förstås om vigselringen jag köpt, och hur den ska ”överlämnas” till min förmodat trolovade. En oerhört nervös period har det varit – och nu är den äntligen över. Jag kommer idag att dra allting med min vigselring från början så ser vi hur långt vi kommer. Först och främst har jag vart lyhörd. Allt hon sagt om vilken typ av vigselring hon skulle vilja ha har registrerats. Om inte i anteckningarna på telefonen så i mitt huvud. Det stod tillslut relativt klart vilken typ av vigselring hon önskade sig. Jag tog klivet och köpte en vigselring. Nu var det bara det absolut största kvar: Hur den skulle ges till henne. Jag kände att detta var oerhört oklart. Såhär har mina tafatta försök att lämna över nämnda vigselring sett ut: På hennes föräldrars lantställe Jag vet inte hur romantiskt det är men hon har talat väldigt gott om det. Det var här hon tillbringade somrarna som barn och därför tänkte jag att det kunde vara kul.

”Men det är ju bara en hälsokontroll” Det där hjälpte knappt en person som var nervös inför sin stundande hälsokontroll. Det hjälpte inte alls faktiskt, och detta gjorde Ella klart för sin kära sambo. Hon berättade att det var den mest nervösa stunden på året, precis innan hon skulle dit. Som vanligt hade hon inte sovit någonting innan hälsokontrollen. Det gjorde hon nästan aldrig. På grund av hennes familjs historia med hjärtproblem var hon tvungen att gå en gång om året. Det var alldeles rimligt, det förstod hon också. Det var rimligt och bra att hon gick på hälsokontroll för att reducera oron för att något var fel. Ändå tyckte hon att det var väldigt jobbigt att gå. En paradox men en tanke som var verklig i allra högsta grad alldeles oavsett. Så hade morgonen kommit. Hon försökte alltid ta hälsokontrollen tidigt på morgonen för att slippa spendera hela den sömnlösa dagen med att oroa sig. Lika bra att dra av plåstret med en gång, tyckte hon. Klockan var nu 07:30 och Ella skulle infinna sig på hälsokontrollen klockan 09:00.

Vi börjar där vi slutade sist. Det känns som det enda rimliga. Ni som följt senaste inläggen vet att jag berättar en saga om ett dödsbo i Stockholm. Ni som inte följt detta får helt enkelt gå tillbaka och läsa gamla inlägg för att hänga med. Sist vi lämnade varandra hade grabbarna fått motorstopp på väg till dödsboet i Stockholm. Tiden började ticka iväg och den avsatta tiden kunde bli svår att hålla. Hur skulle de egentligen lösa detta? Vi får väl se. Någonting gick förbi bilens baksida. Jerry, som körde, var övertygad om detta. Problemet var att ingen annan såg det. ”Såg ni?” frågade han och likt i en film så var det han såg borta när de andra tittade upp. ”Vadå?” frågade de i kör och såg lite oroliga ut. Han svarade inte på direkten utan tittade ut i ett par sekunder. Problemet med huruvida de skulle hinna till nämnda dödsbo i Stockholm tycktes för några sekunder sekundärt. Vad hade det där varit, det som störde bakljusets röda strålar, bara några meter bort från fordonet? Han testade att

Hur många människor tror ni lider av psykisk ohälsa i Stockholm? Jag har för all del ingen aning. Bara för att just jag lidit av psykisk ohälsa i Stockholm kan jag inte påstå att jag har särskilt bra koll. För mig har det uttryckt sig genom att jag varit väldigt stängd. Utesluten från omvärlden med flit. Avståndstagande mot allt som närmat mig. Känslor, människor och sysselsättningar. Jag vet inget om psykisk ohälsa i Stockholm generellt, men jag ska ändå försöka tala om det idag. Vad kan man konstatera? Jo, att Stockholm är Sveriges överlägset största stad och att därför störst mängd människor med psykisk ohälsa finns här. Detta borde göra att det också finns störst mängd verktyg och personal för att hjälpa till med detta. Faktum är att jag faktiskt har lite erfarenhet här. När min psykiska ohälsa var som värst uppsökte jag ett ställe i Stockholm som arbetade med sådant. Det var inte någon psykologmottagning utan en organisation som hjälpte till med gemenskap. De petade in oss som hamnat utanför gemenskaper i en sådan. Detta för att vi skulle