Planerna har varit många och inget har riktigt gått som jag tänkt mig. Jag talar förstås om vigselringen jag köpt, och hur den ska ”överlämnas” till min förmodat trolovade. En oerhört nervös period har det varit – och nu är den äntligen över. Jag kommer idag att dra allting med min vigselring från början så ser vi hur långt vi kommer. Först och främst har jag vart lyhörd. Allt hon sagt om vilken typ av vigselring hon skulle vilja ha har registrerats. Om inte i anteckningarna på telefonen så i mitt huvud. Det stod tillslut relativt klart vilken typ av vigselring hon önskade sig. Jag tog klivet och köpte en vigselring. Nu var det bara det absolut största kvar: Hur den skulle ges till henne. Jag kände att detta var oerhört oklart. Såhär har mina tafatta försök att lämna över nämnda vigselring sett ut: På hennes föräldrars lantställe Jag vet inte hur romantiskt det är men hon har talat väldigt gott om det. Det var här hon tillbringade somrarna som barn och därför tänkte jag att det kunde vara kul.

”Men det är ju bara en hälsokontroll” Det där hjälpte knappt en person som var nervös inför sin stundande hälsokontroll. Det hjälpte inte alls faktiskt, och detta gjorde Ella klart för sin kära sambo. Hon berättade att det var den mest nervösa stunden på året, precis innan hon skulle dit. Som vanligt hade hon inte sovit någonting innan hälsokontrollen. Det gjorde hon nästan aldrig. På grund av hennes familjs historia med hjärtproblem var hon tvungen att gå en gång om året. Det var alldeles rimligt, det förstod hon också. Det var rimligt och bra att hon gick på hälsokontroll för att reducera oron för att något var fel. Ändå tyckte hon att det var väldigt jobbigt att gå. En paradox men en tanke som var verklig i allra högsta grad alldeles oavsett. Så hade morgonen kommit. Hon försökte alltid ta hälsokontrollen tidigt på morgonen för att slippa spendera hela den sömnlösa dagen med att oroa sig. Lika bra att dra av plåstret med en gång, tyckte hon. Klockan var nu 07:30 och Ella skulle infinna sig på hälsokontrollen klockan 09:00.

Vi börjar där vi slutade sist. Det känns som det enda rimliga. Ni som följt senaste inläggen vet att jag berättar en saga om ett dödsbo i Stockholm. Ni som inte följt detta får helt enkelt gå tillbaka och läsa gamla inlägg för att hänga med. Sist vi lämnade varandra hade grabbarna fått motorstopp på väg till dödsboet i Stockholm. Tiden började ticka iväg och den avsatta tiden kunde bli svår att hålla. Hur skulle de egentligen lösa detta? Vi får väl se. Någonting gick förbi bilens baksida. Jerry, som körde, var övertygad om detta. Problemet var att ingen annan såg det. ”Såg ni?” frågade han och likt i en film så var det han såg borta när de andra tittade upp. ”Vadå?” frågade de i kör och såg lite oroliga ut. Han svarade inte på direkten utan tittade ut i ett par sekunder. Problemet med huruvida de skulle hinna till nämnda dödsbo i Stockholm tycktes för några sekunder sekundärt. Vad hade det där varit, det som störde bakljusets röda strålar, bara några meter bort från fordonet? Han testade att

Hur många människor tror ni lider av psykisk ohälsa i Stockholm? Jag har för all del ingen aning. Bara för att just jag lidit av psykisk ohälsa i Stockholm kan jag inte påstå att jag har särskilt bra koll. För mig har det uttryckt sig genom att jag varit väldigt stängd. Utesluten från omvärlden med flit. Avståndstagande mot allt som närmat mig. Känslor, människor och sysselsättningar. Jag vet inget om psykisk ohälsa i Stockholm generellt, men jag ska ändå försöka tala om det idag. Vad kan man konstatera? Jo, att Stockholm är Sveriges överlägset största stad och att därför störst mängd människor med psykisk ohälsa finns här. Detta borde göra att det också finns störst mängd verktyg och personal för att hjälpa till med detta. Faktum är att jag faktiskt har lite erfarenhet här. När min psykiska ohälsa var som värst uppsökte jag ett ställe i Stockholm som arbetade med sådant. Det var inte någon psykologmottagning utan en organisation som hjälpte till med gemenskap. De petade in oss som hamnat utanför gemenskaper i en sådan. Detta för att vi skulle

Det finns många anledningar till varför det är en dålig idé att vara full på jobbet. Jag anar att ni redan kan tänka på flera efter det att ni läste meningen. Varför ska man inte vara full på jobbet enligt er? Jag är nyfiken på att höra era tankar och funderingar om saken. Ni får gärna dela med er av det i kommentarsfältet. Med det sagt så vill jag förstås också ge min take på saken. Full på jobbet är en dålig idé, och jag talar från erfarenhet. Jag hade problem förr i världen innan jag fick bukt på dem. Då var jag tyvärr full på jobbet vid flera tillfällen. Eftersom jag hade haft alkoholproblem under en tid så var jag ganska bra på att smyga. Det tenderar ju att bli så. Även om jag var full på jobbet så behövde det inte gå ut över någon annan. Ja, så tänkte jag i alla fall. Men det hela var förstås något som jag övertygade mig själv om. I själva verket var det många som kände till att jag var full

VI trummar på med frågorna om fälgar. Jag har nu ägnat några inlägg åt detta men så länge fler frågor kommer in ger jag inte upp. Jag vill inte att någon ska känna att deras frågor är bortglömda. Som vanligt är vissa frågor om fälgar mer personliga och andra mer generella. Vi börjar med den första kategorin. Varför har du så stort intresse för fälgar? Egentligen har jag nog i grund och botten ett väldigt stort intresse för bilar. Ska man gå lite mer på djupet är mitt intresse för hjul och däck särskilt stort. Därmed är fälgar väldigt centralt. Jag tycker att fälgar kan lyfta en bils utseende på ett sätt som andra delar inte kan. Man har, som bilägare, ett utmärkt tillfälle att skräddarsy sin bil genom att sätta sig in i den här världen. Det är något jag gärna vill föra vidare. Jag tror att fälgar skulle vara något som många fler var intresserade av om de bara insåg vad man kunde göra med dem. Att matcha färgen på bilen med en läcker och fin fälg i